Jag är en person som under många år har jobbat med min personliga utveckling. Det har inneburit att jag idag känner in vad jag behöver/vill och att jag kan uttrycka det. Det kan ibland upplevas…jag vet inte vilket ord jag ska välja….provocerande eller kanske bossigt, dominant? Det tycker jag är mycket sorgligt. 

Sorgligt för den som blir provocerad av det. Jag brukar inte bry mig men oj, vad jag har lagt märke till det här på sista tiden, vilket jag tycker är intressant och då börjar jag att reflektera runt det. Vad väcker jag inom dessa personer så att de på något sätt behöver påpeka det till mig?

För mig handlar det om att lyfta det jag känner och har behov av (speciellt som högkänslig) och sen får vi se vad som händer. Jag tar beslut utifrån vad som känns rätt för mig och sen får andra ta beslut utifrån sina behov. Handlar det om något vi ska göra tillsammans så får det bli majoritetens vilja eller så får jag helt enkelt strunta i att vara med, så enkelt är det.

Att stå upp för sina behov ska ALDRIG vara något negativt. Tvärtom, det är en styrka som borde uppmuntras hos ALLA. Och speciellt hos dem som alltid ”följer med” trots att de egentligen vill annat. Med det vill jag säga att det är okej att ”följa med” om det inte har så stor betydelse för en, vilket även jag gör ibland.

Till alla er som har barn och speciellet flickor. Uppmuntra dem till att stå upp för det dem tror på och det dem behöver i allt från relationer till aktiviteter. Stärk dem i det. Det är inte lika med att alltid få rätt eller att få sin vilja igenom. Ibland får vi enas om att vi är oeniga och ibland får vi förhandla och mötas halva vägen var. Men stärk dem i att uttrycka sin åsikt och inte låta sig tryckas ner. Heja oss alla underbara starksköra kvinnor, var dem ni är!!!

Varm hälsning
Ulli

Kurser på gång:
HITTA DIN PASSION 
HANTERA DIN INRE KRITISKA DIALOG

Idag vill jag dela med mig av en händelse som väckte oro inom mig. Min son (som är svårt förståndshandikappad för er som inte vet det) blev upphämtad av en annan taxi idag, en taxi som en annan pojke på gatan åker med. Den taxin ska min son åka med på torsdag morgon då han ska åka till sin teater direkt på morgonen istället för till skolan.

Tankarna började snurra….missuppfattade de dagen när jag bokade taxi igår….tänk om de lämnar honom vid teatern idag och där finns ingen att ta emot honom. Min son kan inte prata eller göra sig förstådd (han är som en 2-4 åring mentalt) så släpps han av någonstans utan att någon tar emot honom så är han hjälplös. Därav min oro. 

Hade det här varit för 12 år sedan så hade jag dragit iväg i katastroftänk och jagat upp mig rejält i puls och ångest. Jag hade ringt min man och smittat min oro till honom och säkerligen blivit arg på honom då han hade försökt lugna mig med att det säkert är rätt taxi…så hade spiralen snurrats upp till max.

• Jag noterar vad som händer.
• Jag tänker att jag tar reda på om min oro är befogad genom att ringa taxicentralen.
• Jag hör hur min inre kritiska röst säger till mig att jag är pinsam som ringer och kollar om det är ett missförstånd. Vad ska de då tänka om mig, att jag är ett kontrollfreak?
• Jag lugnar min inre kritiska röst med att säga att det är mitt ansvar som mamma till min son, där kan jag inte ta några chansningar. De får tycka vad de vill.
• Jag ringer och frågar om taxin åker till skolan, svar ja.
• Jag lägger på och min oro är borta.

Vad vill jag säga med den här texten. Jo, vi dras ofta iväg med våra tankar. Den inre kritiska dialogen kan hålla dig ifrån att faktiskt ta reda på fakta och lugna dig genom att säga att du är larvig om du gör det, vad ska de då tycka om dig, så pinsam du är etc. Den gör dig än mer orolig och stressad.

Vad du behöver göra är att stanna upp och känna in, vad behöver du göra för att lugna din oro? I det här fallet ringde jag för att få en sk. reality check. Så vad kan du göra för att få en reality check?

Det kan såklart även vara en situation du blir orolig för utan anledning, att det faktisk bara är dina tankar som drar iväg med dig. Jag skulle exempelvis kunna oroa mig varje dag för att min son skulle bli avlämnad fel. Ja, visst skulle det kunna hända men där behöver jag ha tilliten till att systemet fungerar och att det kommer att lösa sig på bästa och snabbaste sätt om det skulle ske.

Här får jag använda mig av mental styrketräning, att ta tillbaka tankarna och intala mig själv att jag inte kan oroa mig för något som inte har hänt och som kanske aldrig kommer att hända. Det är slöseri med energi. 

Så varför tänkte jag inte så om situationen jag skrev om? Jo för att den här veckan har min son uppträdande med teatern och taxitiderna är annorlunda mot vanligt och det var senast igår tiderna ändrades och det var lite struligt, så det kan ha blivit fel i bokning. Därav gjorde jag en kontrollcheck.

Hoppas det här kan hjälpa dig i att ta tillbaka dina tankar till verkligheten, till nuet. 

Ta hand om dig!
Ulrika

Vill du jobba med din inre kritiska dialog KLICKA HÄR!