Vi alla gör det mer eller mindre. Jag gjorde det igår när jag blev arg. Oftast dras vi in i den när det är något som berör våra inre sår eller starka värderingar. 
(Klicka HÄR för att läsa gårdagens inlägg)

Exempelvis blev jag arg i går för att min son och andra med särskilda behov blir orättvist behandlade, när de bara får anpassa sig, när inte deras behov blir tillgodosedda för att de inte har förmågan att stå upp för sig själva. De får helt enkelt bara gilla läget. Det gör mig riktigt arg. 

Ja, om jag uttrycker mig sakligt och bestämt. Nu tycker jag nog att jag delvis gjorde det igår i mejlet. Men det bästa hade varit om jag i situation hade kunnat tala om för henne att hennes attityd inte var okej och att jag förstår att hon är pressad, men att det inte ger henne rätten att förminska oss.

Då hade jag inte dragits in i dramatriangeln utan hade istället satt stopp för det och kanske även fått henne att stanna upp. Det kan ha lett till en bättre och mer förstående dialog.

Jag vill dela med mig av ett bra Youtubklipp där du får förståelse för dramatriangeln. Fundera över när du dras in i dramatriangeln och hur du kan hålla dig utanför den då det skapar bättre relationer och dialoger.

Ha det bäst!
Ulrika

Video skapad av Lauren Kress

Det är bara att inse att bloggutmaningen sprack för mig av flera anledningar. Men det gav mig lärdomar.
 

Jag inser även att det måste komma från mitt hjärta (som allt annat jag gör) och inte från hjärnan. Dvs. jag kan inte tänka mig fram blogginläggen utan jag behöver skriva från känslan som pockar på i stunden. Så därför blir det svårt med redan satta teman. 

Ja, sån är jag och du kan vara helt annorlunda. Men jag tror att många högkänsliga känner igen sig i det.

Idag vill jag skriva om den ilska jag kände igår och som kom från en kränkning (min syn på det). Som du säkert redan vet har jag en svårt förståndshandikappad son som går på gymnasieträningsskolan. Han behöver hjälp med det mesta och det gäller även skolskjuts och färdtjänst. 

Igår skulle jag ringa och ändra en tid då hans teater börjar nu i veckan.

Som vanligt ringer jag i god tro för att ändra tiden så som jag alltid har gjort och blivit lärd att göra.

Jag fick till svar att det inte gick att ändra med så kort varsel, att det tar 2 veckor och att jag ska mejla (jag har varit bortrest utomlands en vecka så jag har varit bortkopplad från vardagen och inte kunnat göra bokningen tidigare då det inte var klart med teatern innan jag reste iväg).

Jag svarade att så har det aldrig gått till tidigare och att jag t.o.m. inte har fått ändra tid tidigare än 14 dagar innan för det fixar inte deras system. 

Jag fick ett riktigt bitchigt (ursäkta, men jag tror ni då förstår tonen) svar tillbaka om att de tidigare har varit alldeles för snälla och att det är så många som ändrar i sista minuten etc.  Hon gick på...

WHAT! Jag kände mig trampad på och behandlad som ett litet barn (vilket jag är starkt emot när vuxna gör så mot barn). Som att jag skulle ringa och ändra av ren djävulskap eller?! 

Ni ska veta att jag mycket, mycket sällan blir arg och självklart var jag bara förvirrad då i telefonen och tankarna for åt alla håll och även känslorna. Ja, ni vet som högkänslig tar det ju ett tag att förstå en kränkning och att se den landa.

Men när jag la på så kom ilskan och tårarna när jag förstod vad jag precis hade varit med om. Jag samlade ihop mig och mejlade dem ändringen som önskat och la till följande:

”Ps. Mycket tråkigt samtal med XX idag om att ni har varit för snälla tidigare och gjort ändringar sent. Vad är det för inställning och skuldbeläggande? Jag förstår att hon inte själv kan ha barn med speciella behov för då hade nog förståelsen och bemötandet varit betydligt bättre än det jag fick på telefon idag. Det är ju så att vi INTE ändrar tider för att jävlas med er utan det är många instanser vi ska ha koll på och kontakt med, även vi gör så gott vi kan och det är vår vardag dygnet runt och inget arbete vi får betalt för. Mycket beklagligt att vi inte tillåts att varken göra fel eller vara spontana för att det inte går att ändra tider två dagar innan. Då borde ni tillsätta mer personal för att möta era kunders behov, det är en organisatorisk fråga och inget som borde läggas på våra barn och ungdomar som har behov av hjälp.”

Ja, jag gjorde det klassiska ”felet” att skriva i affekt vilket inte alltid är att rekommendera. Men ibland är det fasiken bra. När någon trampar på dig så behöver personen i fråga få veta det, eller?

Min inre klokskap säger så klart att det var dumt att dras in i dramat och att det inte hjälper. Hon kanske hade en dålig dag och jag fick ta smällen, det handlade inte om mig. Jag förstår att hon har press på sig från ledningen att de säkert är överbelastade, ont om personal etc. 

Jag kan se allt det men det ger henne inte rätten till att bemöta mig illa. Hon kan få tänka alla de där tankarna om hon vill. Men hon borde bara ha svarat mig: 

- Självklart ska vi försöka lösa det. Mejla mig tiderna så ska jag titta på det och återkomma. 

Sen hade hon bara kunnat återkomma om att det inte gick om det nu var så?

Nu svarade hon inte det och jag borde så klart ha varit rapp i tanken och svarat henne.

- Var vänlig och använd inte den nedlåtande attityden mot mig är du snäll.

Visst hade jag kunnat uttryck det på ett vänligare sätt, men nu gjorde jag inte det. Vad tycker du om det? Hur hade du gjort? Har vi - speciellt kvinnor - rätt till att bli arga eller ska vi alltid reflektera och sen återkomma? Dela gärna med dig av dina funderingar och vad min berättelse väcker i dig. När blir du arg?

Varm hälsning
Ulrika

Fundera över hur du planerar och lever ditt liv.

Idag är ämnet vad jag gör om 5 år.

Nu blir det en lång text men som jag hoppas kan inspirera dig och lära känna mig lite mer.

Som jag lever i dag går det inte att säga vad jag gör om 5 år. Jag lever nämligen dag för dag. Planeringsmässigt lever jag veckovis och sen är det bara stora penseldrag.

Det känns helt otroligt att skriva det med tanke på att jag har varit en sådan högkänslig stark presterare med kontrollbehov som ville ha allt planerat i detalj långt framöver. Men planeringen höll sällan då livet kommer med oväntade överraskningar. Det förstörde min plan och då tryckte jag ned mig själv mentalt för att jag inte lyckades genomföra det jag hade planerat. Det skapade en känsla av otillräcklighet.

Plötsligt hände DET! Det var som att kronan ramlade ner. Ni vet, det är en sak att veta det intellektuellt men en annan sak att det landar i kroppen och integreras i hela mig, på cellnivå.

Jag fick insikten att jag alltid kommer att ha mycket att göra och att jag alltid kommer vilja göra mycket. Det kommer aldrig att ta slut!

Jag ställde mig frågan vad det egentligen är jag och otåligheten jagar? Det blev tomt ett tag. Sen insåg jag att jag jagar föreställningar…föreställningar om hur det ”ska vara”, det experter, media, samhället i stort talar om för mig hur jag ska agera som företagare, förälder, fru, kvinna etc.

Men vad vill JAG? Vad vill jag med MITT liv? Vad är viktigt för MIG? Vad säger min inre röst till MIG? Vad är MIN väg?

Insikten var STOR och kändes i hela min kropp och själ. Jag lever HÄR & NU. Jag har ett fantastiskt liv med den frihet jag vill ha. Allt annat som kommer till mig är en bonus. Så varför inte njuta av min frihet och mitt liv och ta dagen som den kommer och göra det som känns lustfyllt.

Sen då, när jag nått målet vad händer då? Jo jag vill vidare mot nästa mål. Men den största tiden lägger jag där emellan i vardagen, det pågående livet här och nu. Det är där jag vill vara mentalt, närvarande i nuet istället för att vara på väg någon annanstans.

Det låter som en kliché, men det är SANT! Något magiskt hände inom mig. Det är en ovan och ny plats att vara på. Att inte känna otåligheten. Att istället varje morgon vid min morgonritual känna in vad som behöver få uttryckas ger ett lugn. Då vet jag vad mitt nästa steg är. När jag lägger hjärnans tankar åt sidan och istället tillåter mig att få styras av hjärtat och den universella goda kraften så blir valen rätt för mig och livet kommer lätt.

• Min ekonomiska frihet har expanderat så jag reser några månader om året utomlands till vackra platser med rogivande natur och god mat.
• Jag har fina relationer både privat och i yrkeslivet med djupa utvecklande samtal om livet.
• Min familj står mig nära och jag är delaktig i mina söners liv och är stolt över de fina killar de är och att de följer sin unika väg.
• Jag anordnar retreat-resor för högkänsliga personligheter till vackra platser där vi samtalar om livet och utforskar vår inre sanna röst och väg.
• Jag ser mig även hjälpa högkänsliga företagare att bygga sina företag utifrån sitt hjärta och på det sätt som är rätt för dem.
• Jag lever som jag lär, jag lär som jag lever. Jag är närvarande i nuet och njuter av livet varje dag.

Jag hoppas kunna inspirera dig på min resa och att du vill följa med, du är varmt välkommen! Hur ser ditt liv ut om 5 år och lever du för dagen? Dela gärna med dig av dina reflektioner.

Hälsningar
Ulrika

Inspireras av vad som ger dig energi och vad som tar energi. Vad kan du välja bort för att göra rum för mer av det du vill ha i ditt liv?

Jag sa NEJ till kampen.
Jag sa JA till tilliten.

Jag sa NEJ till stressen.
Jag sa JA till lugnet.

Jag sa NEJ till att låta prestationer värdera mig.
Jag sa JA till att jag är bra precis som jag är.

Jag sa NEJ till att anpassa mig och var till lags.
Jag sa JA till att se min behov som högkänslig.

Jag sa NEJ till att arbeta fasta tider.
Jag sa JA till friheten att styra min egen tid.

Jag sa NEJ till att vara begränsad i min kreativitet.
Jag sa JA till att vara fri i mitt uttryck.

Ja sa NEJ till meningslöshet.
Ja sa JA till meningsfullhet.

Ja sa NEJ till ytliga möten.
Ja sa JA till djupa möten.

Jag sa NEJ till att följa.
Jag sa JA till att leda.

Jag sa NEJ till det som förväntades av mig.
Jag sa JA till min inre sanna röst, min innersta längtan.

Jag sa NEJ till alla mina begränsande tankar.
Jag sa JA till att följa min PASSION.

Jag sa NEJ till rädslan.
Jag sa JA till viljan.

Jag sa JA till att starta Soulful Life & Business❤️

Jag vill vara förebilden som visar vägen för andra ambitiösa och högkänsliga kvinnor att det går leva utifrån sitt hjärta, sin inre sanna röst.

Jag vill vara den som väcker modet att ta dina rädslorna i handen och skapa den förändring du vill se i ditt liv. Det kan vara privat, i en relation, i din yrkesroll eller i ditt företagande. Det spelar ingen roll, allt handlar om DIG. Att se vad som håller DIG tillbaka från att leva i linje med din inre längtan, dina innersta behov, ditt sanna DU, där du står i din fulla kraft och mår bra.

Du är alltid varmt välkommen att kontakt mig med om du har frågor om hur jag skulle unna hjälpa dig. Bara att ställa din fråga i formuläret här nedan.

Varm hälsning
Ulrika