Blogg för sensitiva Prestationsprinsessor

Vad har du fått höra för begränsande uttalanden om dig själv under din uppväxt som har blivit en sanning för dig?
Jag fick höra under mina första skolår att jag hade svårt för matematik. Självklart gjorde inte mina föräldrar och lärare det av illvilja utan de visste inte bättre då om hur det påverkade mig som barn. Idag vet vi bättre. Vi har fått mer kunskap om hur barn är olika i sin utveckling och att de oftast kommer ifatt, att det har med mognad att göra.

Det satte sig i alla fall hårt inom mig och jag bar med mig det som ett mantra inom mig. Under gymnasiet fick jag en matematiklärare som inte såg mig och det stöd jag behövde så jag mer eller mindre struntade i matten, för min inställning var att jag ändå inte kunde det. Det begränsade mig i att ta sommarjobb som hade med pengar och räknande att göra, exempelvis att sitta i kassan. Jag valde sedan medvetet bort utbildningar som hade med matematik att göra.

JAG VALDE ATT MÖTA MIN RÄDSLA 
Den begränsande föreställningen om att jag inte kunde matematik fanns med mig hela tiden tills jag vågade möta den. Jag fick en tjänst som inköpare och fick bevis på att jag både kunde tänka logiskt och räkna, men osäkerheten och tvivlet fanns närvarande hela tiden. 
Under min mammaledighet beslöt jag mig för att läsa företagsekonomi, nu skulle jag möta min begränsande föreställning. Det var så kul och det gick riktigt bra för nu var jag mogen och jag kunde dessutom förankra det i mitt yrke då jag förstod processen. 
Den dagen provet skulle skrivas för att sättas betyg fick jag världens värsta migrän. Men jag vägrade att stanna hemma, jag gick dit med en stark värktablett och gjorde provet. Självklart gick det BRA! Jag var så otroligt stolt över mig själv att jag hade tagit tag i en begränsande föreställning om mig själv.

INKÖPSCHEF, JAG? 
Några år senare fick jag erbjudandet om att bli inköpschef. Självklart tackade jag nej, för inte kunde väl jag bli inköpschef med mina bristande kunskaper inom matematik? 
Min chef var smart och ändrade tjänsten till teamleader som sedan efter bara ett halvår övergick till att bli inköpschef. Det gick såklart bra och jag insåg att jag måste inte vara bäst på ekonomiska termer och excel, det hade jag duktiga controllers till. Men tänk vad detta uttalande om att jag hade svårt för matematik i tidiga skolår påverkade och begränsade mig långt upp i vuxenlivet, helt galet! Nu satt jag där som inköpschef med flera miljoner i budget tack vare att jag vågade möta min rädsla och jag gjorde mitt arbete som inköpschef bra.

LÖSNINGEN? 
Lösningen är att möta sig själv i det som man inte tror sig kunna. Att hitta modet att motbevisa att det inte stämmer både i tanken och rent praktiskt.

Jag kan….. 
Jag kan lära mig….

Det är enbart jag själv som begränsar mig själv och jag kan bryta den begränsningen om jag själv vill. 

Vad har du för begränsande tankar om dig själv? 
Är du villig att våga möta dig själv i det och omprogrammera dig? 
När och hur ska du göra det?

Begränsa inte dig själv, kan jag så kan du! Dela gärna med dig i en kommentar om dina tankar runt frågan om begränsingar.

Idag ska du få möta tankesabotören Ältaren. Ältaren vill inte släppa taget om det som har varit och det stjäl en massa energi. Motsatsen och som den håller dig ifrån är att just släppa taget. Att acceptera det du inte kan förändra, att släppa kampen.

Du ska i exemplet nedan få ser hur du kan arbeta med din ältare genom att skriva om de jobbiga känslorna och sedan försöka se nästa bästa tanke.

EXEMPEL: 
Jag är så himla besviken på att jag blev omplacerad på jobbet. De sänkte min lön med 5000 kr och jag kan bara inte förstå hur dom tänker. Ja, visst jag blev inte uppsagd som många andra men efter allt jag har gjort för företaget. All tid jag har lagt ned, alla timmar jag har arbetet över…det känns skit. Jag känner mig inte värd skiten under skorna. Många i min omgivning säger att jag ska vara glad att jag har arbetet kvar, men vad då till vilket pris? Ska de få utnyttja mig hur mycket de vill. Jag har verkligen svårt att släppa det här då jag känner mig oerhört orättvist behandlad.

Kan jag påverka det eller göra något åt det? Ja, det skulle väl vara att söka ett nytt arbete. Visst skulle jag även kunna uttrycka min känsla för personalchefen så att jag kan få göra min röst hörd, det skulle faktiskt kännas bra. Men det kanske även sätter mig i en obekväm sits men å andra sidan så är det redan obekvämt. Jag vet ju någonstans innerst inne att företaget inte är där för min skull som en social verksamhet utan att jag är arbetstagare, win win. Jag förstår att de måste spara in då det går dåligt och ja, jag fick behålla arbetet medan många fick gå, hur känner dom sig? Ja, jag kan se att jag inte kan göra något åt det förutom att byta arbete. Vill jag stanna kvar så får jag gilla läget och fokusera på att jag faktiskt fick vara kvar och se det goda i det. Det var skönt att få skriva av sig om eländet, bara det gör att det släppte lite.

​ÖVNING 1: SLÄPP TAGET

1. Om det finns något jag har lärt mig av den här situationen vad kan det då vara? 
2. Varför tillåter jag mig själv att den här personen eller situationen gör mig till ett offer? 
3. Hur kan jag ändra mitt sätt att se på den här händelsen utan att göra mig själv till ett offer? 
4. Jag har flera valmöjligheter: Behöver jag säga ifrån till den här personen? Behöver jag förändra mitt sätt att se på situationen? Annat?

Skulle du kunna acceptera att det som hänt, har hänt. Att du idag inte kan påverka det, du kan bara acceptera det och släppa taget om det.