Är det okej att bli arg?

Det är bara att inse att bloggutmaningen sprack för mig av flera anledningar. Men det gav mig lärdomar.
 

Jag inser även att det måste komma från mitt hjärta (som allt annat jag gör) och inte från hjärnan. Dvs. jag kan inte tänka mig fram blogginläggen utan jag behöver skriva från känslan som pockar på i stunden. Så därför blir det svårt med redan satta teman. 

Ja, sån är jag och du kan vara helt annorlunda. Men jag tror att många högkänsliga känner igen sig i det.

Idag vill jag skriva om den ilska jag kände igår och som kom från en kränkning (min syn på det). Som du säkert redan vet har jag en svårt förståndshandikappad son som går på gymnasieträningsskolan. Han behöver hjälp med det mesta och det gäller även skolskjuts och färdtjänst. 

Igår skulle jag ringa och ändra en tid då hans teater börjar nu i veckan.

Som vanligt ringer jag i god tro för att ändra tiden så som jag alltid har gjort och blivit lärd att göra.

Jag fick till svar att det inte gick att ändra med så kort varsel, att det tar 2 veckor och att jag ska mejla (jag har varit bortrest utomlands en vecka så jag har varit bortkopplad från vardagen och inte kunnat göra bokningen tidigare då det inte var klart med teatern innan jag reste iväg).

Jag svarade att så har det aldrig gått till tidigare och att jag t.o.m. inte har fått ändra tid tidigare än 14 dagar innan för det fixar inte deras system. 

Jag fick ett riktigt bitchigt (ursäkta, men jag tror ni då förstår tonen) svar tillbaka om att de tidigare har varit alldeles för snälla och att det är så många som ändrar i sista minuten etc.  Hon gick på...

WHAT! Jag kände mig trampad på och behandlad som ett litet barn (vilket jag är starkt emot när vuxna gör så mot barn). Som att jag skulle ringa och ändra av ren djävulskap eller?! 

Ni ska veta att jag mycket, mycket sällan blir arg och självklart var jag bara förvirrad då i telefonen och tankarna for åt alla håll och även känslorna. Ja, ni vet som högkänslig tar det ju ett tag att förstå en kränkning och att se den landa.

Men när jag la på så kom ilskan och tårarna när jag förstod vad jag precis hade varit med om. Jag samlade ihop mig och mejlade dem ändringen som önskat och la till följande:

”Ps. Mycket tråkigt samtal med XX idag om att ni har varit för snälla tidigare och gjort ändringar sent. Vad är det för inställning och skuldbeläggande? Jag förstår att hon inte själv kan ha barn med speciella behov för då hade nog förståelsen och bemötandet varit betydligt bättre än det jag fick på telefon idag. Det är ju så att vi INTE ändrar tider för att jävlas med er utan det är många instanser vi ska ha koll på och kontakt med, även vi gör så gott vi kan och det är vår vardag dygnet runt och inget arbete vi får betalt för. Mycket beklagligt att vi inte tillåts att varken göra fel eller vara spontana för att det inte går att ändra tider två dagar innan. Då borde ni tillsätta mer personal för att möta era kunders behov, det är en organisatorisk fråga och inget som borde läggas på våra barn och ungdomar som har behov av hjälp.”

Ja, jag gjorde det klassiska ”felet” att skriva i affekt vilket inte alltid är att rekommendera. Men ibland är det fasiken bra. När någon trampar på dig så behöver personen i fråga få veta det, eller?

Min inre klokskap säger så klart att det var dumt att dras in i dramat och att det inte hjälper. Hon kanske hade en dålig dag och jag fick ta smällen, det handlade inte om mig. Jag förstår att hon har press på sig från ledningen att de säkert är överbelastade, ont om personal etc. 

Jag kan se allt det men det ger henne inte rätten till att bemöta mig illa. Hon kan få tänka alla de där tankarna om hon vill. Men hon borde bara ha svarat mig: 

- Självklart ska vi försöka lösa det. Mejla mig tiderna så ska jag titta på det och återkomma. 

Sen hade hon bara kunnat återkomma om att det inte gick om det nu var så?

Nu svarade hon inte det och jag borde så klart ha varit rapp i tanken och svarat henne.

- Var vänlig och använd inte den nedlåtande attityden mot mig är du snäll.

Visst hade jag kunnat uttryck det på ett vänligare sätt, men nu gjorde jag inte det. Vad tycker du om det? Hur hade du gjort? Har vi - speciellt kvinnor - rätt till att bli arga eller ska vi alltid reflektera och sen återkomma? Dela gärna med dig av dina funderingar och vad min berättelse väcker i dig. När blir du arg?

Varm hälsning
Ulrika